Från en skavande känsla av obehag till ett krossat hjärta

Ojämställdheten i samhället har skavt i mig så länge jag kan minnas. Som femåring drömde jag om att spela hockey men vågade inte andas ett ord om den saken till någon. På något sätt visste jag att jag redan var satt i ett fack: jag var den lugna som läste och ritade. Alla avsteg jag gjort från den bilden verkar ha setts som att jag rebellar. Som att jag gör vissa saker inte för att det egentligen är det jag vill utan som att jag gör dem för att bryta mot normerna.

Sanningen är att jag var aldrig och är inte den där lugna flickan som ritar och läser. Inte bara. Jag var – och är – även intresserad av att meka, bygga, festa, köra fort och träna hårt. Men jag märker hur inrutat vi människor tenderar att tänka om varandra. De som känner mina tekniska, analytiska och tränande sidor blir förvånade när de ser mig sitta och brodera eller sjunga svamliga sånger med mina barn. Och de som känner mig som den helammande mamman som har barnen hemma och knyter amplar blir förvånade när de förstår att jag älskar att gymma, dejta och är den som byter däck på bilen.

Att bli satt i fack är en smärta i sig och insikten om jag är satt i facket kvinna – som är underordnat facket män – har under våren varit bland de största smärtorna i mitt liv. Visst har jag förstått att samhället och mina relationer till J och T som jag lever med är ojämställt, men vad det faktiskt innebär har inte sjunkit in förrän nyligen. Nu har jag läst och tänkt och känt och vridit på allt, delvis tillsammans med min fantastiska psykolog. Och insett vidden av detta jävla patriarkat. Det går inte att fly kvinnoföraktet, nedvärderingen av oss enbart för att vi är kvinnor. Den lägre lönen, den bristande respekten för oss, det sämre bemötandet i vården, den nedprioriterade förlossningsvården, våldet, ifrågasättandet, dubbelbestraffningarna och så vidare och så vidare i alla jävla oändlighet.

Och det har verkligen krossat mitt hjärta att inse hur hopplöst det är.

Lästips:

Bloggen Jämställd vardag av psykologen Sandra Lindström

Fanny Åströms blogg

Instagramkontot @anti.fenimisten och bloggen Manlig eller Maskulin av psykologen Fredrik Höijing

Carin Holmströms avhandling Det kallas kärlek

Nyheten om, och själva publikationen, Lathund om jämställdhet 2020 från SCB

Jag har läkt ut PTSD! Det gick!

Förra hösten kontaktade jag en psykolog. Jag var lite fundersam över att andra verkade ha lättare för att göra slut med partners som inte möter deras behov än vad jag haft genom livet. Ville prata lite med henne om det. Så satt vi där och snackade lite om hur saker varit och om min PTSD-diagnos. Som jag fått på grund av att jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad av min pappa som barn och ungdom. När hon ställer frågan: “Och hur känns det för dig att din syster och släkt har kontakt med din pappa?”. Så där brutalt som bara duktiga psykologer kan göra.

Och tillsammans med henne insåg jag att mitt trauma inte var över. Så det gick inte att bearbeta.

Men nu är det det! Efter månader av terapi, justerade relationer och litervis med gråtna tårar. Ett hjärta som brustit om och om igen och som jag mödosamt lagat vid varje smärtsam insikt. Gränser är upprättade, den moraliska kompassen i linje med mitt inre. Jag känner mig hel, rakt igenom. Frisk i varje vrå. Jag kan känna alla känslor utan att dissociera eller fly. Det finns ett jag inuti mig, ett stabilt själv, som inte fanns där förut.

Jag har kommit ut på andra sidan. Jag har läkt ut PTSD. Terapin är avslutad. Jag är så jävla stolt över mig själv! Och glad över att kunna känna mig lycklig, trygg och lugn.

När barn bara lär sig utan att man har en chans att hänga med

Vissa saker lär sig barn utan att man riktigt fattar hur det går till. Jag har beställt en engelskabok till nioåringen som jag kommer ihåg då och övertalar hen att jobba lite i (för den intresserade så är det Join the Quest för årskurs 4). Det är alltså ett set med läsebok och arbetsbok, så där som det brukar vara när det rör skolgrejer. Man läser en text och sen svarar man på relaterade frågor. Jag är generellt inte en anhängare av skolböcker men ibland får jag liksom panik-ryck när jag tänker att “herreguuuud hen gör ju inget vettigt om dagarna, nä nu måste vi ta tag i detta och se till att hen faktiskt lär sig nånting!” och så beställer jag nåt läromedel eller skickar in hen på Khan Academy. Jag glömmer bort att mycken inlärning sker spontant och magiskt i princip utan inblandning. Åtminstone räcker det med smågrejer som att lämna framme en bok i ett visst ämne för att barn ska gå dit och bläddra och snappa upp ett och annat. Vad gäller just engelska så spelar nioåringen visserligen spel med engelska texter och lyssnar på engelsk musik och vi pratar engelska ibland hemma och det låter ju hyfsat rätt det som kommer ut ur hens mun, men jag fattar verkligen ändå inte hur hen kan så mycket. Typ vet när det ska vara is och när det ska vara are. Oftast sätter hen sig bara och jobbar i arbetsboken utan att ens ha läst i textboken och har ändå så gott som alla rätt. Man blir liksom fundersam över vad mer hen och andra barn lär sig “bara sådär” och som aldrig upptäcks av vuxenvärlden, säkert en massa coola saker som aldrig kommer på prov och som de aldrig får visa upp i skolan. Tack och lov babblar ju ungar ur sig det mesta de lär sig för vuxna när de kan och vill lyssna, till exempel frågade nioåringen häromdagen vad “runka” betyder och senare kröp det fram att hen läst en bok i Biblix som heter Lite mer än en kram vilket föranledde en del gråa hår oss vuxna. Detta barn läser så otroligt mycket att jag ibland funderar på att låta hen börja skolan bara för att det skulle tvinga hen att dra ned på takten, men det känns ju lite orimligt. Jag rådfrågade istället föräldrar i en Facebookgrupp för begåvade barn om de varit med om liknande situationer, där barn läser iväg på litteratur de kanske inte är känslomässigt mogna för, och jag fick många svar! Generellt verkar svaret vara ja och jag rekommenderades att låta hen läsa och se till att alla ämnen är öppna för diskussion. Suck. Jag känner mig inte riktigt redo att prata sex och porr med min nioåring samtidigt som bebisen, nu sex månader ung, själv drar sig upp till stående mot varenda möbel hen kommer åt. Bebisen fattar inte att hen faktiskt inte kan stå utan stöd ännu och därför måste jag hänga efter och fånga hen i fallen cirka miljarder gånger per dag och att då samtidigt försöka uppfostra en nioåring till en vettig människa inom området sex och samlevnad är fan en orimlig utmaning för en sömnbristpåverkad hjärna!

Tack och lov finns det en bok som en vänlig filurförälder tipsade om: Världens viktigaste bok. Den löste fan alla mina problem rörande nioåringen. Nu behöver jag bara få bebisen att fatta hur lära gå-vagnen funkar så kan jag slappa i soffan med en kopp te och skriva osammanhängande texter här och annanstans igen.

Några rader från en sjukstuga

Vi övergav fri skärmtid, det blev helt enkelt orimligt. Nu får nioåringen spela datorspel eller se på film två timmar per dag, that’s it. Vi vuxna ser på tvåtimmarsgränsen som en maxgräns, nioåringen betraktar den mer som en miniminivå som hen har absolut rätt till. Det blir lite konflikt de dagar vi varit ute och ränt och det hinner bli läggdags innan vi kommit hem och hen ens hunnit fälla upp locket på gaminglaptopen kan man säga.

Jag har lärt mig mer om hur Google använder all data de samlar in, det är klart att det ligger långt mycket mer än marknadsföring bakom det hela va! Det vet säkert alla utom jag redan, att Google vill bygga artificiell intelligens och det snabbt – innan Kina gör det. Den som plockar hem den patentsamlingen får ett grymt övertag i världen kan man misstänka. Jag är nog fortfarande försiktigt positiv till Googles datainsamling, helt enkelt för att jag föredrar att världens första AI inte ligger i Kinas händer men egentligen vet jag inte alls vad någotdera kommer innebära för världen i stort och för mig själv i smått.

Läs mer om vad Google skriver att de vill använda AI till här.

Hela familjen utom Jan är nu förkylda och orken tryter hos alla utom bebisen, som mitt i snörvlandet övar sig på att sitta samt dra sig upp till stående med hjälp av folk och föremål.

Bild-“undervisning”

I läroplanen ingår bildkonst och idag har vi checkat av det här med perspektiv och 3D, på ett lite annorlunda sätt. Två hemundervisande föräldrar ordnade en workshop på Entax Virtual Reality, superbra! Ungarna fick teckna lite enkla grejer i perspektiv samt klippa och klistra egna 3D-glasögon, som senare användes för att se en kort 3D-film. Höjdpunkten var dock att få dra på sig VR-utrustningen och ge sig in i en värld med en minst sagt varierad palett samt verktyg som lät barnen teckna hejvilt åt alla håll och kanter. Nioåringen skapade en skimrande opalgrön kobra, lika hög som hen själv, omgiven av sprakande “elektriska” linjer.

Jag undrar om jag alls kommer kunna få hen att testa de svinigt dyra akrylfärgerna jag köpte hem häromveckan efter detta.

Intelligensens fantastiska idéspinneri

I lugn och ro frodas idéer, det är ju allmänt känt, och sällan har man så mycket lugn och ro som när man är hemma med en bebis, även om den är så tossig som min. Hen är fyra och en halv månad nu ungefär, min bebis, och full av livslust och utforskarglädje! Det ska stampas runt (hen måste ha assistans förstås, därför hinner jag knappt skriva en rad nuförtiden), ryckas i saker, stoppas i munnen, och så vidare, och så vidare. Men medan jag assisterar, ammar, famnar inför sovstund, etcetera så har ju tankarna världens jävla chans att spinna idéer och tro mig – det gör de.

Man brukar ju rynka pannan lite bekymrat när intelligens kommer på tal och snacka om att “det är ju inte så att livet blir en dans på rosor för att man är särbegåvad, det för ju med sig NACKDELAR också” och så brukar man tycka att dessa spinnande tankar är en nackdel. Själv är jag inte så förtjust i denna nedvärdering av begåvning, det känns som nåt man håller på med för att få begåvning att framstå som ett handikapp istället för den oförtjänta framgångsfaktor det faktiskt är. Personer med hög generell intelligens lever längre, är lyckligare och lyckas bättre inom alla områden. Det är olyckligt att man i Sverige tenderar att koppla ihop typ människovärde med IQ, man anser att en intelligent person är både bättre och sämre på en och samma gång, väldigt rörigt och jobbigt! Det gör att man inte kan prata om begåvning och försprånget som begåvade personer har utan att samtidigt vara tvungen att lägga till något om hur jobbigt det är att vara begåvad och vilken social nackdel det är, vilket leder till att begåvade personer fan aldrig kan få vara nöjda med sig själva. Ofta kommer folk dragandes med hur hemskt det är att begåvade “har svårt att passa in socialt”, men att normalbegåvade och högbegåvade inte drar jämt är inget konstigt och jag tycker man ska sluta problematisera det. Så länge man får hänga med folk som är ungefär lika intelligenta eller ointelligenta som en själv så går det faktiskt riktigt bra.

Men tillbaks till ämnet – tankar och idéer! Mina hyfsat begåvade tankar har relativt fritt spelrum under dagarna hemma med bebis och nioåring varför jag nu har en hel värld av idéer inom mig som brusar och bubblar. Fantastiska drömmar om alternativa karriärspår, fritidssysselsättningar, boendeformer och saker jag skulle kunna hitta på med mina vänner och partners. Och jag är så tacksam över detta! Många saker kommer få stanna vid idéer, men det gör inget, det är nice att ha idéer att plocka fram vid behov. Visst kan det vara frustrerande att inte kunna genomföra de mest intressanta nu på direkten (typ segla jorden runt..), speciellt som jag är en person som har nära mellan tanke, prat och handling, men jag köper verkligen inte den allmänna synen att detta tankespinnande skulle vara en nackdel med intelligens. Tvärtom. Den dag jag inte längre är upptagen av barnen så har min underbara, begåvade, ständigt arbetande hjärna garanterat sållat fram en mängd olika alternativ till att hänga med ungar. Jag kommer med största sannolikhet aldrig få en livskris som handlar om att jag inte kommit på något intressant att göra med mitt liv eller att jag ägnat mig åt fel saker. Den dag barnen flyttar ut kommer det säkert känns tomt och jag lär ju sörja att en härlig tid är över, men det kommer ju inte direkt vara svårt att hitta på annat att göra. Det tackar jag min begåvade hjärna för.

Bebisen som vill gå

För drygt en månad sedan vände bebisen sig från rygg till mage. En vecka senare kravlade hen in under soffan. Sedan slutade hen kravla, istället började hen puta upp rumpan och skrika som en tok, tills någon tog upp hen och ställde hen på fötterna – då sken hen upp som en sol och började stampa.

Och där är vi nu. Bebisen är nöjd när man håller hen under armarna så att hen får stampa runt.

Och det är väl ungefär det jag gör om dagarna.

Hur gick det med fri skärm- och läggningstid?

När nioåringen haft fri tillgång till iPad, mobiltelefon samt data- och tv-spel i två månader sov hen helt klart för lite. Sista nätterna med fri skärmtid såg hen på Netflix till ungefär klockan 03, somnade med plattan bredvid sig och fortsatte titta omkring klockan 08.

Kanske rimligt ur perspektivet självstyrd inlärning, vad vet jag, men knappast rimligt ur ett hälso- och vaneperspektiv! Vi införde reglerna 1) Alla skärmar läggs undan klockan 20.30 och 2) Ingen skärm plockas fram före 08.30 och nioåringen måste först ha ätit frukost.

Reglerna gäller såklart endast nioåringen; vi vuxna kan ju reglera vår skärmtid lite bättre (ärligt talat ganska mycket bättre) och bebisar ska som vi vet kravla, jollra och äta jord så ingen skärm alls där (okej, hen fick se trettio sekunder Babblarna i bilen på väg till Kolmården för att vi skulle få en skrikfri halv minut för att kunna tänka ut en strategi för fortsatt bilåkning men det var allt, jag svär!). Jag tror inte dessa regler kommer vara i längden, för vår vardag kräver större flexibilitet för att vi alla ska trivas, men som en nödåtgärd medan vi diskuterar och lär oss mer.

Jag har försökt läsa på om “skärmanvändning” för att försöka förstå om det ska betraktas som en syssla som vilken som helst eller inte. Att spela dataspel och se på filmer och videoklipp, är det jämförbart med andra intressen som att läsa böcker och spela fotboll? Om svaret är ja så är det ju egentligen lugnt att låta sina barn ägna sig åt det i hög utsträckning men se till att de typ sover, äter och gör sina sysslor. Det finns dock forskning som tyder på att det inte är jämförbart. Att film och spel lockar in barn i aktiviteter på ett sätt de har svårt att värja sig mot för att deras hjärnor ännu inte är fullt utvecklade och för att vissa datorspel verkar trigga hjärnans belöningssystem på ett inte helt rimligt sätt. Den forskning som finns är dock motstridig och det märks att det är ett nytt område som behöver vidare studier.

Vad ska vi som är föräldrar här och nu göra då? Jag tänker att vi som hemundervisar tvingas fundera över våra barns aktiviteter, med och utan skärm, extra mycket eftersom våra barn har så mycket fritid. Kanske behöver vi alla helt enkelt lära känna våra barn och prata med dem, även om sådant som händer “vid skärmen”, för att hjälpa dem till ett härligt liv? Det tycker i alla fall Elza Dunkels, pedagogisk forskare som strävar efter att ta barnets perspektiv i frågan om “skärmanvändning”. Lyssna på hennes tankar om skärmtid i klippet nedan!

Två böcker jag läst och som jag tycker att du ska läsa, men med ett par nypor salt och Elzas perspektiv i bakhuvudet:
Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom av Sissela Nutley
Skärmhjärnan av Anders Hansen.

Familjemys i sommarvärmen

Det har varit många varma dagar. Riktigt varma. Vi har hängt en del på en superfin strand i närheten av där vi bor, den har allt! Gräs, klippor, fin sand, sol, skugga av träd… Utedass och omklädningsrum, flytbrygga och bromsar (tyvärr). Vi införskaffade efter en del funderande ett UV-tält för bebis att chilla i och det ångrar jag inte en sekund! Därinne på ett täcke kunde jag och bebis ligga och babbla och amma utan risk för solsting. Däremot fattade vi hur man fällde ihop det först efter att ha sett en pedagogisk YouTube-video tre gånger. Nämnde jag att både Jan och Anonymous är ingenjörer och jag pluggat tre år på civilingenjörsprogram?!

Vi har i alla fall haft många fina stunder. Jag och Jan har hunnit umgås och gulla med bebis medan Anonymous begravde nioåringen i sanden. Bara ansiktet och lite hår syntes! Det är en barnalycka att ha en bonuspappa som är så full av lek-ork. Jag har simmat och dykt från flytbrygga och haft vattenkrig med nioåringen och några andra ungar. Vi har ätit rostbiff och potatissallad och druckit iskall smoothie ur termos.

Nu ska jag byta en bajsblöja och sen hoppas jag på att bebisen gör natt.

Jag vet inte var jag köpt min tröja

Jag har jobbat på många mansdominerade arbetsplatser och vid ett flertal tillfällen har jag berömt manliga kollegors kläder och frågat var de köpt dem bara för att få veta att de inte vet. Eftersom att den som handlat deras kläder inte är de själva utan deras kvinnliga partner. Jag har blivit lika upprörd varje gång eftersom jag verkligen inte fattat hur fan vuxna människor kan låta någon annan handla kläder åt dem?!

Fram till idag. Nu tänker ni kanske att jag varit iväg och handlat kläder åt någon av mina män, men så är inte fallet. Inte alls. En av mina män har varit och handlat kläder åt mig.

Innan du dömer mig, tänk på att jag har en bebis hemma va! Och det är typ tvåhundrafemtiofyra grader i skuggan va! Och jag hade bara ett par shorts och bikinitoppen ser ut att ha krympt två storlekar eftersom att jag ammar! Det jag vill säga är att läget var akut och min bebis hatar att åka bil. Dessutom har jag helt tappat begreppen om vad man ska ha på sig, när man nästan är trettiofem år gammal och har burit två barn.

Så ja, Anonymous gjorde sin plikt och åkte och shoppade åt mig. Han fick välja ut sådant han tyckte var snyggt eftersom jag själv inte vet vad jag gillar längre. Pinsamt, men sant. Han kom hem med fyra plagg varav två, alltså häpnadsväckande femtio procent (!) av plaggen var helt rimliga, ja till och med snygga! De andra två får han lämna tillbaka.

Jag känner att det här är ett vinnande jävla sätt att shoppa på, det känner jag faktiskt. Men om någon undrar var jag köpt mina urläckra shorts så har jag inte en aning.