Några rader från en sjukstuga

Vi övergav fri skärmtid, det blev helt enkelt orimligt. Nu får nioåringen spela datorspel eller se på film två timmar per dag, that’s it. Vi vuxna ser på tvåtimmarsgränsen som en maxgräns, nioåringen betraktar den mer som en miniminivå som hen har absolut rätt till. Det blir lite konflikt de dagar vi varit ute och ränt och det hinner bli läggdags innan vi kommit hem och hen ens hunnit fälla upp locket på gaminglaptopen kan man säga.

Jag har lärt mig mer om hur Google använder all data de samlar in, det är klart att det ligger långt mycket mer än marknadsföring bakom det hela va! Det vet säkert alla utom jag redan, att Google vill bygga artificiell intelligens och det snabbt – innan Kina gör det. Den som plockar hem den patentsamlingen får ett grymt övertag i världen kan man misstänka. Jag är nog fortfarande försiktigt positiv till Googles datainsamling, helt enkelt för att jag föredrar att världens första AI inte ligger i Kinas händer men egentligen vet jag inte alls vad någotdera kommer innebära för världen i stort och för mig själv i smått.

Läs mer om vad Google skriver att de vill använda AI till här.

Hela familjen utom Jan är nu förkylda och orken tryter hos alla utom bebisen, som mitt i snörvlandet övar sig på att sitta samt dra sig upp till stående med hjälp av folk och föremål.

Bild-“undervisning”

I läroplanen ingår bildkonst och idag har vi checkat av det här med perspektiv och 3D, på ett lite annorlunda sätt. Två hemundervisande föräldrar ordnade en workshop på Entax Virtual Reality, superbra! Ungarna fick teckna lite enkla grejer i perspektiv samt klippa och klistra egna 3D-glasögon, som senare användes för att se en kort 3D-film. Höjdpunkten var dock att få dra på sig VR-utrustningen och ge sig in i en värld med en minst sagt varierad palett samt verktyg som lät barnen teckna hejvilt åt alla håll och kanter. Nioåringen skapade en skimrande opalgrön kobra, lika hög som hen själv, omgiven av sprakande “elektriska” linjer.

Jag undrar om jag alls kommer kunna få hen att testa de svinigt dyra akrylfärgerna jag köpte hem häromveckan efter detta.

Intelligensens fantastiska idéspinneri

I lugn och ro frodas idéer, det är ju allmänt känt, och sällan har man så mycket lugn och ro som när man är hemma med en bebis, även om den är så tossig som min. Hen är fyra och en halv månad nu ungefär, min bebis, och full av livslust och utforskarglädje! Det ska stampas runt (hen måste ha assistans förstås, därför hinner jag knappt skriva en rad nuförtiden), ryckas i saker, stoppas i munnen, och så vidare, och så vidare. Men medan jag assisterar, ammar, famnar inför sovstund, etcetera så har ju tankarna världens jävla chans att spinna idéer och tro mig – det gör de.

Man brukar ju rynka pannan lite bekymrat när intelligens kommer på tal och snacka om att “det är ju inte så att livet blir en dans på rosor för att man är särbegåvad, det för ju med sig NACKDELAR också” och så brukar man tycka att dessa spinnande tankar är en nackdel. Själv är jag inte så förtjust i denna nedvärdering av begåvning, det känns som nåt man håller på med för att få begåvning att framstå som ett handikapp istället för den oförtjänta framgångsfaktor det faktiskt är. Personer med hög generell intelligens lever längre, är lyckligare och lyckas bättre inom alla områden. Det är olyckligt att man i Sverige tenderar att koppla ihop typ människovärde med IQ, man anser att en intelligent person är både bättre och sämre på en och samma gång, väldigt rörigt och jobbigt! Det gör att man inte kan prata om begåvning och försprånget som begåvade personer har utan att samtidigt vara tvungen att lägga till något om hur jobbigt det är att vara begåvad och vilken social nackdel det är, vilket leder till att begåvade personer fan aldrig kan få vara nöjda med sig själva. Ofta kommer folk dragandes med hur hemskt det är att begåvade “har svårt att passa in socialt”, men att normalbegåvade och högbegåvade inte drar jämt är inget konstigt och jag tycker man ska sluta problematisera det. Så länge man får hänga med folk som är ungefär lika intelligenta eller ointelligenta som en själv så går det faktiskt riktigt bra.

Men tillbaks till ämnet – tankar och idéer! Mina hyfsat begåvade tankar har relativt fritt spelrum under dagarna hemma med bebis och nioåring varför jag nu har en hel värld av idéer inom mig som brusar och bubblar. Fantastiska drömmar om alternativa karriärspår, fritidssysselsättningar, boendeformer och saker jag skulle kunna hitta på med mina vänner och partners. Och jag är så tacksam över detta! Många saker kommer få stanna vid idéer, men det gör inget, det är nice att ha idéer att plocka fram vid behov. Visst kan det vara frustrerande att inte kunna genomföra de mest intressanta nu på direkten (typ segla jorden runt..), speciellt som jag är en person som har nära mellan tanke, prat och handling, men jag köper verkligen inte den allmänna synen att detta tankespinnande skulle vara en nackdel med intelligens. Tvärtom. Den dag jag inte längre är upptagen av barnen så har min underbara, begåvade, ständigt arbetande hjärna garanterat sållat fram en mängd olika alternativ till att hänga med ungar. Jag kommer med största sannolikhet aldrig få en livskris som handlar om att jag inte kommit på något intressant att göra med mitt liv eller att jag ägnat mig åt fel saker. Den dag barnen flyttar ut kommer det säkert känns tomt och jag lär ju sörja att en härlig tid är över, men det kommer ju inte direkt vara svårt att hitta på annat att göra. Det tackar jag min begåvade hjärna för.

Bebisen som vill gå

För drygt en månad sedan vände bebisen sig från rygg till mage. En vecka senare kravlade hen in under soffan. Sedan slutade hen kravla, istället började hen puta upp rumpan och skrika som en tok, tills någon tog upp hen och ställde hen på fötterna – då sken hen upp som en sol och började stampa.

Och där är vi nu. Bebisen är nöjd när man håller hen under armarna så att hen får stampa runt.

Och det är väl ungefär det jag gör om dagarna.

Hur gick det med fri skärm- och läggningstid?

När nioåringen haft fri tillgång till iPad, mobiltelefon samt data- och tv-spel i två månader sov hen helt klart för lite. Sista nätterna med fri skärmtid såg hen på Netflix till ungefär klockan 03, somnade med plattan bredvid sig och fortsatte titta omkring klockan 08.

Kanske rimligt ur perspektivet självstyrd inlärning, vad vet jag, men knappast rimligt ur ett hälso- och vaneperspektiv! Vi införde reglerna 1) Alla skärmar läggs undan klockan 20.30 och 2) Ingen skärm plockas fram före 08.30 och nioåringen måste först ha ätit frukost.

Reglerna gäller såklart endast nioåringen; vi vuxna kan ju reglera vår skärmtid lite bättre (ärligt talat ganska mycket bättre) och bebisar ska som vi vet kravla, jollra och äta jord så ingen skärm alls där (okej, hen fick se trettio sekunder Babblarna i bilen på väg till Kolmården för att vi skulle få en skrikfri halv minut för att kunna tänka ut en strategi för fortsatt bilåkning men det var allt, jag svär!). Jag tror inte dessa regler kommer vara i längden, för vår vardag kräver större flexibilitet för att vi alla ska trivas, men som en nödåtgärd medan vi diskuterar och lär oss mer.

Jag har försökt läsa på om “skärmanvändning” för att försöka förstå om det ska betraktas som en syssla som vilken som helst eller inte. Att spela dataspel och se på filmer och videoklipp, är det jämförbart med andra intressen som att läsa böcker och spela fotboll? Om svaret är ja så är det ju egentligen lugnt att låta sina barn ägna sig åt det i hög utsträckning men se till att de typ sover, äter och gör sina sysslor. Det finns dock forskning som tyder på att det inte är jämförbart. Att film och spel lockar in barn i aktiviteter på ett sätt de har svårt att värja sig mot för att deras hjärnor ännu inte är fullt utvecklade och för att vissa datorspel verkar trigga hjärnans belöningssystem på ett inte helt rimligt sätt. Den forskning som finns är dock motstridig och det märks att det är ett nytt område som behöver vidare studier.

Vad ska vi som är föräldrar här och nu göra då? Jag tänker att vi som hemundervisar tvingas fundera över våra barns aktiviteter, med och utan skärm, extra mycket eftersom våra barn har så mycket fritid. Kanske behöver vi alla helt enkelt lära känna våra barn och prata med dem, även om sådant som händer “vid skärmen”, för att hjälpa dem till ett härligt liv? Det tycker i alla fall Elza Dunkels, pedagogisk forskare som strävar efter att ta barnets perspektiv i frågan om “skärmanvändning”. Lyssna på hennes tankar om skärmtid i klippet nedan!

Två böcker jag läst och som jag tycker att du ska läsa, men med ett par nypor salt och Elzas perspektiv i bakhuvudet:
Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom av Sissela Nutley
Skärmhjärnan av Anders Hansen.

Familjemys i sommarvärmen

Det har varit många varma dagar. Riktigt varma. Vi har hängt en del på en superfin strand i närheten av där vi bor, den har allt! Gräs, klippor, fin sand, sol, skugga av träd… Utedass och omklädningsrum, flytbrygga och bromsar (tyvärr). Vi införskaffade efter en del funderande ett UV-tält för bebis att chilla i och det ångrar jag inte en sekund! Därinne på ett täcke kunde jag och bebis ligga och babbla och amma utan risk för solsting. Däremot fattade vi hur man fällde ihop det först efter att ha sett en pedagogisk YouTube-video tre gånger. Nämnde jag att både Jan och Anonymous är ingenjörer och jag pluggat tre år på civilingenjörsprogram?!

Vi har i alla fall haft många fina stunder. Jag och Jan har hunnit umgås och gulla med bebis medan Anonymous begravde nioåringen i sanden. Bara ansiktet och lite hår syntes! Det är en barnalycka att ha en bonuspappa som är så full av lek-ork. Jag har simmat och dykt från flytbrygga och haft vattenkrig med nioåringen och några andra ungar. Vi har ätit rostbiff och potatissallad och druckit iskall smoothie ur termos.

Nu ska jag byta en bajsblöja och sen hoppas jag på att bebisen gör natt.

Jag vet inte var jag köpt min tröja

Jag har jobbat på många mansdominerade arbetsplatser och vid ett flertal tillfällen har jag berömt manliga kollegors kläder och frågat var de köpt dem bara för att få veta att de inte vet. Eftersom att den som handlat deras kläder inte är de själva utan deras kvinnliga partner. Jag har blivit lika upprörd varje gång eftersom jag verkligen inte fattat hur fan vuxna människor kan låta någon annan handla kläder åt dem?!

Fram till idag. Nu tänker ni kanske att jag varit iväg och handlat kläder åt någon av mina män, men så är inte fallet. Inte alls. En av mina män har varit och handlat kläder åt mig.

Innan du dömer mig, tänk på att jag har en bebis hemma va! Och det är typ tvåhundrafemtiofyra grader i skuggan va! Och jag hade bara ett par shorts och bikinitoppen ser ut att ha krympt två storlekar eftersom att jag ammar! Det jag vill säga är att läget var akut och min bebis hatar att åka bil. Dessutom har jag helt tappat begreppen om vad man ska ha på sig, när man nästan är trettiofem år gammal och har burit två barn.

Så ja, Anonymous gjorde sin plikt och åkte och shoppade åt mig. Han fick välja ut sådant han tyckte var snyggt eftersom jag själv inte vet vad jag gillar längre. Pinsamt, men sant. Han kom hem med fyra plagg varav två, alltså häpnadsväckande femtio procent (!) av plaggen var helt rimliga, ja till och med snygga! De andra två får han lämna tillbaka.

Jag känner att det här är ett vinnande jävla sätt att shoppa på, det känner jag faktiskt. Men om någon undrar var jag köpt mina urläckra shorts så har jag inte en aning.

Lek

Idag är vi trötta efter fyra dagar av hemundervisarläger. En familj i närheten har bjudit in till denna fantastiska sammankomst några år i rad nu och det är en härlig blandning av vuxna och barn som minglar och leker, vissa campar också i den stora trädgården. Många av oss som är där önskar nog att livet typ alltid såg ut så – soligt och grönskande med ungar överallt: inbegripna i vattenkrig, hoppandes på studsmattor, klättrandes i träd, sittandes i soffor med tidningar och böcker… De här fyra dagarna har barn lekt åldersblandat. De större hjälper de små och de små inspireras av de större. Vi vuxna har inte ordnat aktiviteter för att hålla dem sysselsatta eller “i schack” utan de har lekt, lekt, lekt och lekt varvat med att spela spel och läsa, möjligtvis även äta lite. För mig så känns det att det är så det ska vara, så borde barn få ha det jämt. Kompisarna precis runtomkring sig, frihet att röra sig utomhus och ingen skola som tar tid ifrån den viktiga leken.

Det är nog en av vår tids största brister, att barn inte har tillgång till andra barn och vuxna till vardags på sätt liknande det under lägret.

Jag skriver inget mer idag utan rekommenderar dig att se videon The decline of play (16 minuter lång) med Peter Gray.

Tänk om Gud finns och Den Rätte väntar på en vid nästa Tindersvajp

När jag var tonåring hade jag en period när jag försökte tro på Gud. Jag hade en troende vän och jag var grön av avund på hur hon kunde lämna allt möjligt i Guds händer. Det verkade så sjukt chill! Var hon förkyld, ja då hade Gud någon tanke med det och hon stressade inte upp sig över allt kul hon missade som en annan alltid gjorde, utan hon lade sig lugnt i soffan och läste, sov och såg på teve tills det gick över. Hon oroade sig inte över krig och miljöförstöring utan var säker på att allt var i sin ordning och att Gud hade nåt slags koll, jag begrep aldrig riktigt vilket slags, men Han såg väl kanske till att saker och ting inte spårade ut alltför mycket och att alla fick vad de förtjänade i slutändan.

Åh, vad jag också ville ha den där friden va! Så här i efterhand kan jag få lite rysningar över hur passiv man kan bli när man tror att nån annan ska fixa biffen, speciellt om denna någon annan verkar bry sig tämligen lite om svältande barn och isbjörnar som drunknar, men just då hade jag gärna kastat all ansvarskänsla överbord för lite inre frid!

Jag försökte, verkligen. Jag testade det här med att be och jag ägnade timmar av meditation åt att försöka känna Hans närvaro och överlämna mig i Hans händer men utan resultat. Jag var samma vanliga Petra och hade samma vanliga känslor inför livet och världen omkring mig. Jag blev fortfarande ledsen och upprörd över krig och miljöförstöring. Möjligtvis blev jag lite piggare i skallen av meditationen och det är jag i så fall tacksam för! Jag tvingades dock till slut acceptera läget: jag trodde helt enkelt innerst inne inte att det fanns någon Gud, hur gärna jag än ville. Då sörjde jag denna brist på tro en dag eller två, men nu är jag tillfreds med min ateism! Det är rätt nice att den enda som kan ställa mig till svars för mina handlingar är jag själv, och jag betraktar varken vällust eller lättja som synder – go me!

Tjugoett år gammal gick jag igenom en liknande sorg men typ hundratusen resor värre. Jag hade gjort slut med en pojkvän, som jag verkligen velat tro var Den Rätte, men som visade sig vara en aning för ointresserad av att bära ut sopor och handla mat för att uppfylla den rollen. Vi var tillsammans i fem år och det var ganska många saker under den tiden som fick min djupt inpräntade bild av tvåsamhet som universalmodell för relationer att börja krackelera. Jag kände mig till exempel inte alltid kär utan ofta kände jag faktiskt ingenting alls. När jag såg på film till exempel, eller gjorde mina läxor, spelade piano, tecknade, pratade med honom om något intressant, hälsade på mormor, var på krogen och dansade, lyfte skrot på gymmet, åt mat, ja, allt som oftast kände jag mig ju inte kär överhuvudtaget faktiskt! Jag kände mig som samma vanliga Petra och jag kände samma vanliga saker inför världen och människorna i den som jag typ alltid gjorde. Med den skillnaden att jag emellanåt kände mig jävligt kär i denna kille men oftast tyckte jag bara om honom lite extra. Han var ofta den förste jag ringde när något speciellt hade hänt (men inte alltid, eftersom jag också hade jävligt bra vänner) och om vi var nära varann ville jag ofta klä av oss. Herregud, ibland hade vi ju till och med rena problem som vi var tvugna att reda ut, som att jag gick hand i hand med någon annan när jag var full och betydde det att jag inte respekterade honom? Eller när han åkte iväg på festival och hade roligt med sina kompisar, betydde det att jag inte räckte till? Eller när jag lade massa pengar på godis och tatueringar, betydde det att jag skulle vara helt oförmögen att spara ihop till handpenningen till en bostadsrätt – fast vänta nu, jag ville ju fan inte ens ha nån bostadsrätt! Så sjukt många olikheter, så sjukt många problem, inom så sjukt många områden!

Jag tror att kärnan även här, och det jag sörjde så mycket när jag gjorde slut, var samma sak som när jag försökte tro på Gud: jag ville bli transformerad. Jag ville inte känna mig som samma vanliga Petra och jag ville inte se och känna inför världen på samma vanliga sätt. Jag vet ju förstås inte hur du som läser är funtad, kanske hade du en mer realistisk bild av kärlek redan från start, men jag kan säga att jag blev jävligt besviken. Jag hade ju ändå väntat mig mer. Jag hade verkligen väntat mig att då jag blev kär skulle jag
– inte längre intressera mig på samma sätt för andra människor
– alltid bli glad i hjärtat av att se den jag var kär i
– känna att livet i största allmänhet var lätt
– aldrig känna mig ensam och missförstådd
– alltid vilja samma saker som den jag älskade
– med mycket mera.

När jag gjorde slut så gjorde jag också upp med min verklighetsuppfattning. För andra är det kanske annorlunda, vad fan vet jag, men för min egen del så är det så att oavsett hur kär jag är så är jag samma vanliga Petra med samma vanliga känslor, tankar och världsuppfattning. Okej, lite förändringar sker ju av att bli kär och komma andra nära, men i allt väsentligt är jag samma person. Jag går fortfarande igång på långa, mörka ögonfransar och blir lack när folk frågar mig hur det egentligen går till när tjejer har sex med varandra (kom igen, om du inte kan svara på den frågan behöver du verkligen syna ditt sexliv i sömmarna). Jag älskar fortfarande att debattera och jag kan omöjligt känna mig det minsta kär samtidigt som jag har en het diskussion, även om det är med en person jag säger mig älska – om den till exempel kläcker ur sig att chips som smakar vinäger är det godaste man kan ha till filmen, ja då jävlar lyser alla känslor som handlar om förälskelse, attraktion och välvilja med sin frånvaro i mitt hjärta.

Nä, jag tror verkligen inte att kärlek transformerar en själv och ens liv utan man måste vackert se till att odla de känslor man vill ha och jobba för det man uppskattar i livet, även om man hittat folk man tycker väldigt mycket om. Men herregud vad skönt vad det vore om nån heting kom där och log mot en och man skulle känna världens jävla pirr som aldrig gick över och ingen annan skulle någonsin fånga ens intresse igen och livet skulle för alltid skimra i rosenrött därefter. Jag må ha stängt dörren för Gud men håller den lite på glänt för Ruby Rose.

På okänd mark

I natt var jag uppe och ammade och såg då genom dörrspringan till nioåringens krypin (hen sover under trappan, som Harry Potter) att hens obäddade säng gapade tom. Jag gick upp på loftet, där hen har sina saker och jag och Anonymous vår säng, och där låg barnet och sov med iPaden tätt intill sig.

Efter vad som känns som en oändlighet av diskussioner rörande hur mycket som är “rimligt” att se på Netflix, spela spel och annat “skärmande” samt bråk om när man bör gå och lägga sig vid nio års ålder släppte vi taget om såväl teknikanvändandet som sovandet. Hen får spela och kolla Netflix hur mycket hen vill. Hen äter kvällsfika och får tänderna borstade innan 22, men sedan är det upp till nioåringen hur hen spenderar sin tid. Det här har de senaste tre veckorna lett till rekord efter rekord i uppesittande – oftast har hen somnat runt halvtre enligt egen utsago – och fyrkantiga ögon. Precis som våra föräldrar varnade oss för på VHS-kasettens tid.

Det är skönt att inte bråka om de här sakerna och det är skönt att kunna prata om dem när hen vet att hen bestämmer själv, eftersom hen helt klart är mycket ärligare. Hen smyger inte in böcker under kudden och läser i smyg och hen smyger inte upp klockan sex på morgonen för att hinna se på Dinotrucks innan vi vaknat. Den där oron finns dock där: förstör vi hen nu? Kommer hen drabbas av fetma och psykisk ohälsa på grund av för mycket innesittande? Blir hen spelberoende på grund av dopaminet? Blir dygnsrytmen förstörd av det blå ljuset från skärmarna?

Jag vet inte, vi befinner oss på okänd mark. En värld av att lita på att barn kan sina saker, eller åtminstone på att vi vuxna inte är så mycket bättre än barn att det är rimligt att tvinga dem till än det ena och än det andra.

Jag ligger ju själv med mobilen i handen på kvällen. Jag sträckkollar själv våldsamma serier utan att ta paus och utan att äta riktig mat. Jag älskar själv att försjunka i dator- och tv-spel. Är jag olycklig? Nej. Ohälsosam? Vet inte. Men jag vet att jag skulle bli jävligt upprörd om någon försökte bestämma vad jag ska göra, hur hälsosamt det än var. Mitt liv är mitt att förfoga över och vill jag leva ohälsosamt är det upp till mig. På samma sätt är mitt barns liv hens och hen känner ju samma sak – att det är orimligt att någon annan ska styra över hur hen använder sin tid här på jorden.