Hur vi “löser det sociala” för vår hemundervisade nioåring

En sak man får höra alldeles för ofta när man inte skickar sitt barn till någon skola om morgnarna är frågor rörande “det sociala”. Hur ska hen lära sig hur man umgås med andra? Vår nioåring har ju dessutom varit ensambarn ända till nyligen och hens syskon är ingen lekkamrat att hänga i julgran precis. Bebisens största utmaning här i livet just nu är liksom att försöka boxa till nosen på sin mjukisnyckelpiga med knuten näve. Ska man vara noga så försöker hen faktiskt öppna näven också, men hen är ungefär lika bra på det som jag är på att spreta med tån bredvid lilltån det vill säga inte bra alls. Hur som helst är nioåringen på en helt annan nivå så att säga och hen och syskonet har få gemensamma intressen. Vilket alla i omgivningen fattar och därför blir vissa lite extra intresserade av (läs: ifrågasättande till) hur vi löser “det sociala”.

Det är både enkelt och svårt på samma gång. Svaret stavas k o m p i s a r. Nioåringen har helt enkelt kompisar. Vänner. Bekanta och polare. Fråga hen vilken dag som helst vad hen vill göra och svaret är nästan alltid att hen vill vara med sina kompisar. Nästan alla hens kompisar är andra barn som inte heller skickas iväg till någon skola om dagarna och därför kan träffas på stranden och leka i timtal. Och där tycker jag att vi springer in i något mycket intressant. De leker. I timtal. Vilket i mina ögon verkar vara ett långt bättre sätt att “lära sig umgås med andra” på än att sitta i ett klassrum tillsammans och sedan leka på den begränsade tid som rasten utgör. När barnen som inte går i skola leker så är någon eller alla deras föräldrar dessutom närvarande, sittandes på en filt i närheten drickandes kaffe, örtte eller smoothies tillsammans. Kan hända sitter någon av dem och njuter av lugnet i bilen, med ursäkten att hen “passar ett barn som somnat i bilbarnstolen”. Men i alla fall, poängen är att på åtta barn går det ofta tre vuxna. Om leken spårar ur eller ungarna behöver hjälp med konfliktlösning så finns vi där, och *trumvirvel* vi har tid! Vi har tid att verkligen bena ut saker och ting och låta barnen hitta riktiga lösningar. Inget “säg förlåt nu och var sams och hepp nu är rasten slut så skynda på vi måste gå!”

Men jag fattar ju att det inte är det folk är ute efter va. Jag begriper att vad de egentligen menar är att de går omkring och tror, att när man inte skickar sitt barn till skolan så sitter man typ hemma i köket med näsan i böcker och barnet blir socialt isolerat. Så är det vanligtvis inte. Vanligtvis håller sig barnen i soffan med sina böcker och vanligtvis släpar barn och vuxna sig ut på utflykter, museum, studiebesök, stränder, pulkabackar, hem till vänner och bekanta och ibland hem till folk man aldrig träffat men som man delar något intresse med (ofta Minecraft, ibland schack och mer sällan att skjuta på plastflaskor med en nerf shooter).

Så grejen är att “det sociala” löser man med kompisar, vilket alltså är enkelt. Vad som inte är enkelt är allt jävla messande för att boka playdates! Jag vet inte om ni tänkt på det, men det var bättre förr (Nej nej, jag skojar bara! Eller?). När jag var barn gick man till den fasta telefonen som hängde så fint på väggen i hallen, tittade på den lilla listan som ens snälla mamma tejpat upp till vänster om sagda telefon, letade rätt på numret till kompisen man ville träffa och så ringde man denne. Helt själv. Och frågade om man skulle leka. Man gjorde upp om hos vem och kollade om föräldrar kunde skjutsa och hämta, om man fick äta middag med kompisens familj och så vidare. Så är det ju inte riktigt längre va. Ingen jävel har någon fast telefon hängandes på väggen i hallen, ej heller annorstädes i bostaden. Min nioårings kompisar har inte egna mobiler och det har inte min nioåring heller. Det har på något vis verkat rätt sunt utifrån någon luddig uppfattning om att det är bra för barn att klättra i träd men inte “sitta med näsan i en skärm” men nu när jag begrundar detta galna messande börjar jag ifrågasätta saken å det grövsta.

Hur som helst borde detta långa inlägg kanske sammanfattas men jag tror du fattat poängen och jag måste gå nu för nioåringen gör något spännande i Minecraft som jag inte vill missa.

Men ja, jag måste ju erkänna att jo, vi spenderar mycket tid hemma också, för vi älskar det.

Published by Petra Veronica

Svensk trettiofyraårig reklamskribent som av vissa påstås vara särskilt begåvad. Förälder till en nioåring som hemskolas och en bebis som mest kånkas runt i famn. Lycklig polyamorös partner till två olika men lika fantastiska män. Bokmal, gamer och gymmare. Alltså 157 centimeter blandad kompott.

Leave a comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: