Min familj och lite om varför den ser ut som den gör

För tretton år sedan träffade jag Jan. Han kom från samma lilla ort i Hälsingland som min klasskompis på universitet, och passerade regelbundet genom cafeterian där hon och jag satt och pluggade. Han var sannerligen en mörk och mystisk skönhet, alltid klädd i svart och ovanligt svårflirtad. Jag gjorde det till en sport att försöka få honom att sätta sig och fika med oss, men det lyckades aldrig. Han köpte sitt kaffe och sina två geisha – det summerade prydligt till tio kronor – och gick tillbaka ner i datorföreningens mytomspunna lokaler i universitets källare. En dag fick jag honom att stanna till lite längre, han satte sig ned på kanten av ena soffan och pratade med oss i nästan fem minuter, och då visste jag att honom skulle jag ha! Jag var i ett femårigt monogamt förhållande, men hade sedan tonåren vetat att jag nog inte var gjord för den typen av relationer och det visste min kille också. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle råka trampa utanför mattan. Jag skriver “råka” eftersom mitt största problem i relationer varit att jag inte fattat vart mattkanten är, men mer om det en annan dag! Med Jan hade jag verkligen tur, han var med på mina icke-monogama noter från dag 1, han verkade inte ens tycka att det var konstigt att inte vilja ha fasta förhållanden, wowowow! Det tog slut med min dåvarande kille och mitt liv som icke-monogam startade.

Tiden gick och jag träffade en hel del härliga människor, vissa kom att stå mig närmre än andra. En januaridag år 2015 trillade Anonymous (min andra partner som värnar mer om sitt privatliv får heta så i den här bloggen på grund av att jag har extremt dålig fantasi) in ovanligt nära mitt hjärta. Hen var inte alls intresserad av icke-monogami påstod hen, men ett halvår senare satt jag hand i hand med både hen och Jan i Jans och min dåvarande trädgård medan halloumin fick färg på grillen. Ja ni hör ju, värsta Svensson-sommaridyllen! Anonymous liksom bara gled in, på en ledig plats i mitt liv som jag nog inte riktigt förstått fanns där innan den blev upptagen. Det har varit ganska utmanande år för Anonymous; när hen skaffade kontot på den där dejtingsajten där vi träffades var hen inte direkt på jakt efter en kvinna med make och barn..! Jan och Anonymous verkar aldrig ha sett varandra som något slags hot överhuvudtaget och jag har aldrig sett dem svartsjuka på varandra. De har en del gemensamma intressen och bidrar positivt till varandras liv, så de har liksom fått varsin kompis på köpet, lucky bastards!

Så har vi barnen. En del har varit lite oroliga för nioåringen som växer upp i en sådan regnbågsfamilj, men det är faktiskt inget konstigt alls. Hen har en bonusförälder utan att hens föräldrar skilt sig, helt enkelt. En bonusförälder som läst godnattsagor, spelar tv-spel, borstar tänder, påminner om att plocka undan efter sig och så vidare. Det enda hen brukar klaga på är att det är orättvist att hen har tre vuxna som tjatar på hen och det förstår jag kan bli outhärdligt! Här följer ett typiskt driva-nioåringen-från-vettet-scenario:
Jan tar på sig skorna och öppnar ytterdörren. Innan han går ut säger han till nioåringen som sitter och spelar att hen ska klä på sig för han går ut och startar bilen nu. Han hinner knappt stänga dörren förrän Anonymous kommer skuttande nedför trappan och ber nioåringen gör sig klar för nu ska vi fara. Nioåringen utbrister ett irriterat “jag veeeet, Jan har redan sagt det!”, reser sig upp och tar på sig sina svarta jeans med katter på knäna och börjar leta efter en tröja. Där nånstans kommer jag ut från badrummet och upptäcker att mina båda kärlekar redan lämnat lägenheten. Stressat säger jag åt nioåringen att ta på sig en tröja för vi ska åka. Där tar nioåringens tålamod naturligtvis slut och utbrottet är ett faktum. Kvar står jag bakom en hårt igensmälld ytterdörr och undrar om detta är anledningen till folks oro, att de till skillnad från mig för länge sen fattat att barns tjatkvot överskrids med mer än två vuxna i familjen.

Sist och minst har vi bebisen, som kom till oss i april i år utan bedövning och att föda utan nåt som gör en såsig i skallen kan jag verkligen rekommendera! Vilken grej! Bebisen kommer förhoppningsvis inte veta om något annat än familjer med vuxna som älskar och respekterar varandra, oavsett antal, kön, intressen och om de bor ihop eller inte.

Published by Petra Veronica

Svensk trettiofyraårig reklamskribent som av vissa påstås vara särskilt begåvad. Förälder till en nioåring som hemskolas och en bebis som mest kånkas runt i famn. Lycklig polyamorös partner till två olika men lika fantastiska män. Bokmal, gamer och gymmare. Alltså 157 centimeter blandad kompott.

Leave a comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: