På okänd mark

I natt var jag uppe och ammade och såg då genom dörrspringan till nioåringens krypin (hen sover under trappan, som Harry Potter) att hens obäddade säng gapade tom. Jag gick upp på loftet, där hen har sina saker och jag och Anonymous vår säng, och där låg barnet och sov med iPaden tätt intill sig.

Efter vad som känns som en oändlighet av diskussioner rörande hur mycket som är “rimligt” att se på Netflix, spela spel och annat “skärmande” samt bråk om när man bör gå och lägga sig vid nio års ålder släppte vi taget om såväl teknikanvändandet som sovandet. Hen får spela och kolla Netflix hur mycket hen vill. Hen äter kvällsfika och får tänderna borstade innan 22, men sedan är det upp till nioåringen hur hen spenderar sin tid. Det här har de senaste tre veckorna lett till rekord efter rekord i uppesittande – oftast har hen somnat runt halvtre enligt egen utsago – och fyrkantiga ögon. Precis som våra föräldrar varnade oss för på VHS-kasettens tid.

Det är skönt att inte bråka om de här sakerna och det är skönt att kunna prata om dem när hen vet att hen bestämmer själv, eftersom hen helt klart är mycket ärligare. Hen smyger inte in böcker under kudden och läser i smyg och hen smyger inte upp klockan sex på morgonen för att hinna se på Dinotrucks innan vi vaknat. Den där oron finns dock där: förstör vi hen nu? Kommer hen drabbas av fetma och psykisk ohälsa på grund av för mycket innesittande? Blir hen spelberoende på grund av dopaminet? Blir dygnsrytmen förstörd av det blå ljuset från skärmarna?

Jag vet inte, vi befinner oss på okänd mark. En värld av att lita på att barn kan sina saker, eller åtminstone på att vi vuxna inte är så mycket bättre än barn att det är rimligt att tvinga dem till än det ena och än det andra.

Jag ligger ju själv med mobilen i handen på kvällen. Jag sträckkollar själv våldsamma serier utan att ta paus och utan att äta riktig mat. Jag älskar själv att försjunka i dator- och tv-spel. Är jag olycklig? Nej. Ohälsosam? Vet inte. Men jag vet att jag skulle bli jävligt upprörd om någon försökte bestämma vad jag ska göra, hur hälsosamt det än var. Mitt liv är mitt att förfoga över och vill jag leva ohälsosamt är det upp till mig. På samma sätt är mitt barns liv hens och hen känner ju samma sak – att det är orimligt att någon annan ska styra över hur hen använder sin tid här på jorden.

Published by Petra Veronica

Svensk trettiofyraårig reklamskribent som av vissa påstås vara särskilt begåvad. Förälder till en nioåring som hemskolas och en bebis som mest kånkas runt i famn. Lycklig polyamorös partner till två olika men lika fantastiska män. Bokmal, gamer och gymmare. Alltså 157 centimeter blandad kompott.

Leave a comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: