Tänk om Gud finns och Den Rätte väntar på en vid nästa Tindersvajp

När jag var tonåring hade jag en period när jag försökte tro på Gud. Jag hade en troende vän och jag var grön av avund på hur hon kunde lämna allt möjligt i Guds händer. Det verkade så sjukt chill! Var hon förkyld, ja då hade Gud någon tanke med det och hon stressade inte upp sig över allt kul hon missade som en annan alltid gjorde, utan hon lade sig lugnt i soffan och läste, sov och såg på teve tills det gick över. Hon oroade sig inte över krig och miljöförstöring utan var säker på att allt var i sin ordning och att Gud hade nåt slags koll, jag begrep aldrig riktigt vilket slags, men Han såg väl kanske till att saker och ting inte spårade ut alltför mycket och att alla fick vad de förtjänade i slutändan.

Åh, vad jag också ville ha den där friden va! Så här i efterhand kan jag få lite rysningar över hur passiv man kan bli när man tror att nån annan ska fixa biffen, speciellt om denna någon annan verkar bry sig tämligen lite om svältande barn och isbjörnar som drunknar, men just då hade jag gärna kastat all ansvarskänsla överbord för lite inre frid!

Jag försökte, verkligen. Jag testade det här med att be och jag ägnade timmar av meditation åt att försöka känna Hans närvaro och överlämna mig i Hans händer men utan resultat. Jag var samma vanliga Petra och hade samma vanliga känslor inför livet och världen omkring mig. Jag blev fortfarande ledsen och upprörd över krig och miljöförstöring. Möjligtvis blev jag lite piggare i skallen av meditationen och det är jag i så fall tacksam för! Jag tvingades dock till slut acceptera läget: jag trodde helt enkelt innerst inne inte att det fanns någon Gud, hur gärna jag än ville. Då sörjde jag denna brist på tro en dag eller två, men nu är jag tillfreds med min ateism! Det är rätt nice att den enda som kan ställa mig till svars för mina handlingar är jag själv, och jag betraktar varken vällust eller lättja som synder – go me!

Tjugoett år gammal gick jag igenom en liknande sorg men typ hundratusen resor värre. Jag hade gjort slut med en pojkvän, som jag verkligen velat tro var Den Rätte, men som visade sig vara en aning för ointresserad av att bära ut sopor och handla mat för att uppfylla den rollen. Vi var tillsammans i fem år och det var ganska många saker under den tiden som fick min djupt inpräntade bild av tvåsamhet som universalmodell för relationer att börja krackelera. Jag kände mig till exempel inte alltid kär utan ofta kände jag faktiskt ingenting alls. När jag såg på film till exempel, eller gjorde mina läxor, spelade piano, tecknade, pratade med honom om något intressant, hälsade på mormor, var på krogen och dansade, lyfte skrot på gymmet, åt mat, ja, allt som oftast kände jag mig ju inte kär överhuvudtaget faktiskt! Jag kände mig som samma vanliga Petra och jag kände samma vanliga saker inför världen och människorna i den som jag typ alltid gjorde. Med den skillnaden att jag emellanåt kände mig jävligt kär i denna kille men oftast tyckte jag bara om honom lite extra. Han var ofta den förste jag ringde när något speciellt hade hänt (men inte alltid, eftersom jag också hade jävligt bra vänner) och om vi var nära varann ville jag ofta klä av oss. Herregud, ibland hade vi ju till och med rena problem som vi var tvugna att reda ut, som att jag gick hand i hand med någon annan när jag var full och betydde det att jag inte respekterade honom? Eller när han åkte iväg på festival och hade roligt med sina kompisar, betydde det att jag inte räckte till? Eller när jag lade massa pengar på godis och tatueringar, betydde det att jag skulle vara helt oförmögen att spara ihop till handpenningen till en bostadsrätt – fast vänta nu, jag ville ju fan inte ens ha nån bostadsrätt! Så sjukt många olikheter, så sjukt många problem, inom så sjukt många områden!

Jag tror att kärnan även här, och det jag sörjde så mycket när jag gjorde slut, var samma sak som när jag försökte tro på Gud: jag ville bli transformerad. Jag ville inte känna mig som samma vanliga Petra och jag ville inte se och känna inför världen på samma vanliga sätt. Jag vet ju förstås inte hur du som läser är funtad, kanske hade du en mer realistisk bild av kärlek redan från start, men jag kan säga att jag blev jävligt besviken. Jag hade ju ändå väntat mig mer. Jag hade verkligen väntat mig att då jag blev kär skulle jag
– inte längre intressera mig på samma sätt för andra människor
– alltid bli glad i hjärtat av att se den jag var kär i
– känna att livet i största allmänhet var lätt
– aldrig känna mig ensam och missförstådd
– alltid vilja samma saker som den jag älskade
– med mycket mera.

När jag gjorde slut så gjorde jag också upp med min verklighetsuppfattning. För andra är det kanske annorlunda, vad fan vet jag, men för min egen del så är det så att oavsett hur kär jag är så är jag samma vanliga Petra med samma vanliga känslor, tankar och världsuppfattning. Okej, lite förändringar sker ju av att bli kär och komma andra nära, men i allt väsentligt är jag samma person. Jag går fortfarande igång på långa, mörka ögonfransar och blir lack när folk frågar mig hur det egentligen går till när tjejer har sex med varandra (kom igen, om du inte kan svara på den frågan behöver du verkligen syna ditt sexliv i sömmarna). Jag älskar fortfarande att debattera och jag kan omöjligt känna mig det minsta kär samtidigt som jag har en het diskussion, även om det är med en person jag säger mig älska – om den till exempel kläcker ur sig att chips som smakar vinäger är det godaste man kan ha till filmen, ja då jävlar lyser alla känslor som handlar om förälskelse, attraktion och välvilja med sin frånvaro i mitt hjärta.

Nä, jag tror verkligen inte att kärlek transformerar en själv och ens liv utan man måste vackert se till att odla de känslor man vill ha och jobba för det man uppskattar i livet, även om man hittat folk man tycker väldigt mycket om. Men herregud vad skönt vad det vore om nån heting kom där och log mot en och man skulle känna världens jävla pirr som aldrig gick över och ingen annan skulle någonsin fånga ens intresse igen och livet skulle för alltid skimra i rosenrött därefter. Jag må ha stängt dörren för Gud men håller den lite på glänt för Ruby Rose.

Published by Petra Veronica

Svensk trettiofyraårig reklamskribent som av vissa påstås vara särskilt begåvad. Förälder till en nioåring som hemskolas och en bebis som mest kånkas runt i famn. Lycklig polyamorös partner till två olika men lika fantastiska män. Bokmal, gamer och gymmare. Alltså 157 centimeter blandad kompott.

Leave a comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: