På okänd mark

I natt var jag uppe och ammade och såg då genom dörrspringan till nioåringens krypin (hen sover under trappan, som Harry Potter) att hens obäddade säng gapade tom. Jag gick upp på loftet, där hen har sina saker och jag och Anonymous vår säng, och där låg barnet och sov med iPaden tätt intill sig.

Efter vad som känns som en oändlighet av diskussioner rörande hur mycket som är “rimligt” att se på Netflix, spela spel och annat “skärmande” samt bråk om när man bör gå och lägga sig vid nio års ålder släppte vi taget om såväl teknikanvändandet som sovandet. Hen får spela och kolla Netflix hur mycket hen vill. Hen äter kvällsfika och får tänderna borstade innan 22, men sedan är det upp till nioåringen hur hen spenderar sin tid. Det här har de senaste tre veckorna lett till rekord efter rekord i uppesittande – oftast har hen somnat runt halvtre enligt egen utsago – och fyrkantiga ögon. Precis som våra föräldrar varnade oss för på VHS-kasettens tid.

Det är skönt att inte bråka om de här sakerna och det är skönt att kunna prata om dem när hen vet att hen bestämmer själv, eftersom hen helt klart är mycket ärligare. Hen smyger inte in böcker under kudden och läser i smyg och hen smyger inte upp klockan sex på morgonen för att hinna se på Dinotrucks innan vi vaknat. Den där oron finns dock där: förstör vi hen nu? Kommer hen drabbas av fetma och psykisk ohälsa på grund av för mycket innesittande? Blir hen spelberoende på grund av dopaminet? Blir dygnsrytmen förstörd av det blå ljuset från skärmarna?

Jag vet inte, vi befinner oss på okänd mark. En värld av att lita på att barn kan sina saker, eller åtminstone på att vi vuxna inte är så mycket bättre än barn att det är rimligt att tvinga dem till än det ena och än det andra.

Jag ligger ju själv med mobilen i handen på kvällen. Jag sträckkollar själv våldsamma serier utan att ta paus och utan att äta riktig mat. Jag älskar själv att försjunka i dator- och tv-spel. Är jag olycklig? Nej. Ohälsosam? Vet inte. Men jag vet att jag skulle bli jävligt upprörd om någon försökte bestämma vad jag ska göra, hur hälsosamt det än var. Mitt liv är mitt att förfoga över och vill jag leva ohälsosamt är det upp till mig. På samma sätt är mitt barns liv hens och hen känner ju samma sak – att det är orimligt att någon annan ska styra över hur hen använder sin tid här på jorden.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara DEN föräldern

Idag var nioåringen på simskola. Jag släppte av hen på parkeringen till stranden där den hölls klockan tio i morse och sedan åkte jag hem, helt odramatiskt. Halvtolv ringde min mobil och det var nioåringen. Samtalet blev lite märkligt; när jag lyfte på luren pratade hen, men inte med mig.

Nioåringen till Okänd: Jag pratar med min mamma! Jag ska berätta att vattnet är iiiiiskallt!

Nioåringen pausar, verkar lyssna till någon.

Nioåringen, uppenbarligen till mig: Förlåt mamma men jag måste lägga på för vi får tydligen inte ha mobilerna här.

Klick.

Mitt gamla jag hade tyckt att det var jävligt rimligt av simlärarna att ha en sådan regel. Mitt gamla jag hade för övrigt tyckt att det var idioti att ge mobil till en nioåring från första början, jag hade väl menat att vad ska ungar med sådana till?! Tänk så tokigt man kan tänka va, att jag inte begrep bättre! Det är så uppenbart nu, när jag börjat betrakta barn mer som människor, att de självklart ska ha mobilerna till samma saker som alla vi andra: ringa, spela små spel, messa kompisar, googla på grejer och så vidare.

I alla fall så ringde jag Jan och bollade saken. Sen ringde jag på hans inrådan arrangörerna men fick inget svar. Så ringde jag upp nioåringen men lydig som hen (tyvärr!) är hade hen lagt undan mobilen. Så jag gjorde Det Enda Rätta och stuvade in bebisen i bilen och åkte dit. Jag tänkte minsann visa min unge att jag står helt bakom hen och att hen minsann får ringa vem hen vill!

Och tur var väl det för det visade sig att jag missförstått schemat och simskolan slutade klockan ett och inte klockan fyra.

Jag hittade nioåringen på gräset, ätandes lunch tillsammans med några andra barn, ett par vuxna och simlärarna.

Nioåringen, med förvånad min: Vad gör du här redan?
Jag: Jaa, jag tänkte att jag skulle åka hit och höra vad du ville när du ringde. Jag menar, jag hann inte riktigt höra allt, så jag kom hit helt enkelt.
Nioåringen, med ett tonfall som gjorde klart att det var en överdriven gest: Jaha. Jag tänkte bara säga att vattnet var svinkallt!
Jag: Ah. Jaha. Men känns det okej, jag menar, gick det bra fastän de sa att du inte får ringa.


Här kastade jag en menande, irriterad blick mot simlärarna.

Nioåringen, med förvånad röst: Jaadå, det är klart!
Jag, besviket: Jaha, ja okej.
Jag, lite bestämt, till simlärarna: Vad var det där om egentligen, att hen inte fick ringa?
Simlärare: Ja alltså, vi brukar säga att vi vill inte att de håller på med mobilerna här. Det är ju en del som inte har några och sådär.
Jag: Jaha, men jag måste säga att jag tycker det är märkligt att de inte får ta upp sin egen telefon och ringa ett samtal, det tycker jag nog! Berättade ni ens innan för barnen att de inte får ha mobiler här?


Här kände jag att jag egentligen skulle vilja hålla en hel föreläsning, men nu tittade hela cirkeln av barn samt deras medhavda vuxna på mig och jag kände att vissa av de vuxna nog inte skulle hålla med mig riktigt om att barn förtjänar lite jävla respekt och att det i det konceptet ingår att få ringa som man vill. Mitt gamla jag instämde i deras bedömning av situationen och bad mitt nya jag hålla klaffen innan stämningen blev helt förstörd.

Simlärare, rycker på axlarna: Jaa, det gjorde vi väl… Men vi har samma regler här som i skolan.
Jag: Ja, fast hen går inte i skolan så vi känner inte till de reglerna.


Lång, obekväm tystnad. Barn gapar med mat i munnen, vuxna sitter stela.

Jag till nioåringen: Jaha, har du ätit klart så vi kan åka?

Vi packade ihop. Nioåringen gjorde klart för mig att jag överreagerat.

Ja ja. Nästa gång kan hen ju sitta där till klockan fyra och frysa, om hen nu ska vara så himla lydig.

Jag och den åländska läroplanen är inte riktigt överens va

Jag och den åländska läroplanen är ganska oense om det mesta, från vad barn behöver lära sig till hur det ska gå till. Det mesta i läroplanen för grundskolan är så knasigt att jag baxnar. Seriöst! Jag undrar hur många föräldrar med barn i skolan som ens läst läroplanen? Har du läst någon läroplan på sistone? Om inte ska jag hjälpa dig lite. Här hittar du Ålands läroplan och här Sveriges. Här är en liten snutt ur avsnittet Kunskaper i informations- och kommunikationsteknik (IKT) i den åländska läroplanen, som förklarar vad eleven ska ha lärt sig när hen lämnar årskurs fyra:

Jag har svårt att hålla mig för skratt, men kanske är du fortfarande så skolskadad att du inte förstår det roliga i detta? Okej, tänk på en random tioåring i din bekantskapskrets. Har du ingen så använd fantasin till att föreställa dig ungen vid en dator. När du känner att du har en så tydlig uppfattning som möjligt om en tioåring och dennes relation till datorer, ställ dig följande frågor och ge dig själv tid att verkligen begrunda dem och att formulera egna åsikter:

1. Behöver en tioåring skola för att lära sig de saker som nämns ovan?

2. Behöver en tioåring ens lära sig dessa saker? Vad skulle till exempel hända om hen inte lärde sig “grunderna i fingersättning”? (Bonusuppgift: Fundera över om du själv kan grunderna i fingersättning och om du ens behöver det.)

3. Tycker du, personligen, att det är rimligt att tjata upp en person på morgonen, kanske mot dennes vilja, och ha hen att sitta i en datorsal och tvingas genomlida en genomgång i dessa saker? Blir svaret olika om det gäller en trettiosjuåring än om det gäller en tioåring? Varför?

4. Tycker du, personligen, att det är rimligt att testa tioåringars kunskaper i dessa saker?

På fråga 1 och 2 är jag tämligen säker att svaret är “nej”. Tyvärr måste jag ändå leda (läs: muta) min nioåring igenom dessa moment eftersom det råder läroplikt i Finland, men tack och lov behöver jag åtminstone inte tvinga hen till en skola för det. Det är löjligt redan som det är och skolplikt där ungarna ska sitta och träna på att använda högerklicksmenyn är ju befängt.

Min familj och lite om varför den ser ut som den gör

För tretton år sedan träffade jag Jan. Han kom från samma lilla ort i Hälsingland som min klasskompis på universitet, och passerade regelbundet genom cafeterian där hon och jag satt och pluggade. Han var sannerligen en mörk och mystisk skönhet, alltid klädd i svart och ovanligt svårflirtad. Jag gjorde det till en sport att försöka få honom att sätta sig och fika med oss, men det lyckades aldrig. Han köpte sitt kaffe och sina två geisha – det summerade prydligt till tio kronor – och gick tillbaka ner i datorföreningens mytomspunna lokaler i universitets källare. En dag fick jag honom att stanna till lite längre, han satte sig ned på kanten av ena soffan och pratade med oss i nästan fem minuter, och då visste jag att honom skulle jag ha! Jag var i ett femårigt monogamt förhållande, men hade sedan tonåren vetat att jag nog inte var gjord för den typen av relationer och det visste min kille också. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle råka trampa utanför mattan. Jag skriver “råka” eftersom mitt största problem i relationer varit att jag inte fattat vart mattkanten är, men mer om det en annan dag! Med Jan hade jag verkligen tur, han var med på mina icke-monogama noter från dag 1, han verkade inte ens tycka att det var konstigt att inte vilja ha fasta förhållanden, wowowow! Det tog slut med min dåvarande kille och mitt liv som icke-monogam startade.

Tiden gick och jag träffade en hel del härliga människor, vissa kom att stå mig närmre än andra. En januaridag år 2015 trillade Anonymous (min andra partner som värnar mer om sitt privatliv får heta så i den här bloggen på grund av att jag har extremt dålig fantasi) in ovanligt nära mitt hjärta. Hen var inte alls intresserad av icke-monogami påstod hen, men ett halvår senare satt jag hand i hand med både hen och Jan i Jans och min dåvarande trädgård medan halloumin fick färg på grillen. Ja ni hör ju, värsta Svensson-sommaridyllen! Anonymous liksom bara gled in, på en ledig plats i mitt liv som jag nog inte riktigt förstått fanns där innan den blev upptagen. Det har varit ganska utmanande år för Anonymous; när hen skaffade kontot på den där dejtingsajten där vi träffades var hen inte direkt på jakt efter en kvinna med make och barn..! Jan och Anonymous verkar aldrig ha sett varandra som något slags hot överhuvudtaget och jag har aldrig sett dem svartsjuka på varandra. De har en del gemensamma intressen och bidrar positivt till varandras liv, så de har liksom fått varsin kompis på köpet, lucky bastards!

Så har vi barnen. En del har varit lite oroliga för nioåringen som växer upp i en sådan regnbågsfamilj, men det är faktiskt inget konstigt alls. Hen har en bonusförälder utan att hens föräldrar skilt sig, helt enkelt. En bonusförälder som läst godnattsagor, spelar tv-spel, borstar tänder, påminner om att plocka undan efter sig och så vidare. Det enda hen brukar klaga på är att det är orättvist att hen har tre vuxna som tjatar på hen och det förstår jag kan bli outhärdligt! Här följer ett typiskt driva-nioåringen-från-vettet-scenario:
Jan tar på sig skorna och öppnar ytterdörren. Innan han går ut säger han till nioåringen som sitter och spelar att hen ska klä på sig för han går ut och startar bilen nu. Han hinner knappt stänga dörren förrän Anonymous kommer skuttande nedför trappan och ber nioåringen gör sig klar för nu ska vi fara. Nioåringen utbrister ett irriterat “jag veeeet, Jan har redan sagt det!”, reser sig upp och tar på sig sina svarta jeans med katter på knäna och börjar leta efter en tröja. Där nånstans kommer jag ut från badrummet och upptäcker att mina båda kärlekar redan lämnat lägenheten. Stressat säger jag åt nioåringen att ta på sig en tröja för vi ska åka. Där tar nioåringens tålamod naturligtvis slut och utbrottet är ett faktum. Kvar står jag bakom en hårt igensmälld ytterdörr och undrar om detta är anledningen till folks oro, att de till skillnad från mig för länge sen fattat att barns tjatkvot överskrids med mer än två vuxna i familjen.

Sist och minst har vi bebisen, som kom till oss i april i år utan bedövning och att föda utan nåt som gör en såsig i skallen kan jag verkligen rekommendera! Vilken grej! Bebisen kommer förhoppningsvis inte veta om något annat än familjer med vuxna som älskar och respekterar varandra, oavsett antal, kön, intressen och om de bor ihop eller inte.

Jag vet att hen lär sig saker, frågan är om skolan ser på saken på samma sätt

Nu har jag skrivit ihop en “studieportfölj” över nioåringens framsteg och förehavanden och skickat den till skolföreståndaren för skolan i området. Jag fick tillbaks ett autosvar som talade om att skolföreståndaren har semester och det unnar jag hen verkligen; hen verkade stressad när hen besökte oss strax innan skolavslutningarna drog igång. Hen förklarade att det var mycket att göra, men hen verkade gilla sitt jobb och berättade att hen var väldigt nöjd över att alla 1-2:orna arbetade med samma saker varje vecka för då var det lätt för lärarna att vikariera för varandra. Hen sa inget om hur de strävar efter att verkligen se varje elevs behov och anpassa utbildningen på individnivå, men jag är säker på att det är kärnan i deras verksamhet även om ingenting hittills tyder på det!

Portföljen består i alla fall, efter instruktion från nämnda skolföreståndare, av en punktlista för varje ämne där jag i korta ordalag (jag vet vad du tänker nu, men jag har faktiskt många strängar på min lyra och jag kan faktiskt skriva kortfattat om jag vill!) beskriver vad nioåringen gjort under “vårterminen”.

Vårterminen. Vårt liv delas inte in på det sättet, jag märker att jag blir liiite irriterad på systemets kantighet. Till och med oss som inte har våra barn i skola ska de ha att tänka på det där inskränkta sättet (för att inte tala om att dela in kunskap och erfarenheter i “ämnen” herregud, jag blir för upprörd för att ens ta upp det idag). Folk, inklusive jag själv för femton år sen, är så sjukt hjärntvättade av skolsystemet att alla styckar upp livet i terminer och sommarlov som om det vore det naturligaste i världen men det är det inte! Jag är inte ens säker på att det är särskilt bra.

Här hemma lär vi oss saker året om, och det gäller alla i familjen. Jag vågar påstå att det gäller alla i alla familjer, jag menar tänk på saken, när gör du ens något som du inte lär dig något av? Vi lär oss på jobbet, i alla vardagssysslor, i våra hobbys, av varann och våra kompisar. Nioåringen är inget undantag och det mest värdefulla hen lärt sig på senare tid är att dra sjukt roliga skämt. Snart är hen lika bokad som Magnus Betnér och då blir vi rika, I’m tellin’ y’all!

Den stora frågan är i vilken studieportfölj allt hen lär sig under sommaren egentligen bör ligga? Nu får det hamna i höstterminens eftersom jag hade bråttom att skicka in vårterminens, trots att skolföreståndaren inte behöver den förrän i augusti. Jag ville få den ur mina händer helt enkelt, sjukt störig sak att ha på att-göra-listan eftersom den påminner mig om ett liv jag verkligen inte vill leva, skollivet. Å andra sidan har nioåringen fyra dagar i sträck suttit inne och sett på Netflix och spelat Minecraft och hen visar alla tecken på att vilja fortsätta så under lång tid, ja kanske resten av livet så det är kanske lika bra att det inte hamnar i någon studieportfölj. Frågan är vad vi gör om hen fortsätter även under hösten? Jag har fördomen att skolan inte betraktar Minecraft-spelande som utbildning, men ju mer jag ser nioåringen spela desto säkrare blir jag på att utbildning är precis vad det är. Men mer om det en annan gång.

Det jag själv lär mig mest om just nu är hur människan som biologisk varelse är funtad vad gäller utbildning (och typ allt annat), tack vare Peter Grays underbara bok Free to learn. Om du bara läser en bok i sommar, läs den.

Reklam är verkligen inte bara reklam längre, även om marknaden inte är helt fri men lite

Som tonåring hatade jag reklam. När jag började plugga statsvetenskap vid Luleå Tekniska Universitet hatade jag det ännu mer – jag brukade säga att det enda jag aldrig någonsin skulle kunna jobba som var bödel, slaktare och vad-som-helst inom reklambranschen.

Ajdå.

Hade mitt tonårsjag sett mitt CV idag hade hon snabbt som attan strukit “bödel” från listan över jobb hon aldrig skulle ha och gjort processen kort med mig. Kanske hade hon “råkat” misslyckas lite med mördandet några gånger bara för att få se mig lida. Till hennes försvar får man säga att hon visste väldigt lite om världen i allmänhet och om produktutveckling och marknadsföring i synnerhet. Framförallt kunde hon inte förutse att reklam skulle bli ett verktyg som företag kunde använda för att utveckla produkter och tjänster som folk faktiskt vill ha och behöver.

Vi lever i en värld med en någorlunda fri marknad (ja, ni anarkokapitalister som hänger här lär ju inte hålla med mig men kan ni snälla lugna er lite ändå och tänka att mitt “någorlunda” betyder egentligen inte alls fri, men man får ju åtminstone köpa och sälja saker – jag menar det är inte kommunism (nej, det är det faktiskt inte!), så jag tar mig friheten att ändå tycka att marknaden är lite fri) och det vet jag i ärlighetens namn inte riktigt vad jag tycker om. Jag kan se fördelar med saken men också nackdelar. Oavsett vilket så pluggade jag jävligt länge. Grundskola, gymnasium och därefter en massa olika saker under sex år vid universitet. Datateknik var en sådan sak, politisk filosofi en annan. Reklam var definitivt inte inkluderat i min utbildningsplan eller idé om karriär. Ändå halkade jag in i branschen, kanske för att jag innerst inne är besatt av att vilja förbättra saker och att jag behöver mycket dynamik i livet för att orka fortsätta det.

Hur som helst. Efter min tid på universitetet startade jag eget som teknisk skribent och då upptäckte jag att gränsen mellan texten i en användarhandbok hörde samman med texten på företagswebbplatsen (nej, inte “hemsidan”, det är rent felaktigt att benämna en webbplats för en “hemsida”) och vad som var än mer förvirrande – alla texter hängde ihop med den tekniska produkten eller tjänsten itself! Är produkten dålig blir texten dålig och det är ju jävligt störigt, så jag började envetet försöka få produktfolket att göra bättre produkter, var jag än var. På den tiden insåg jag inte att det var tabu att folk på marknadsföringssidan tyckte till om produkten men att det hör till att folk på produktsidan hatar på marknadsföringen. Under sex år av min karriär ledde detta till en del konflikter, men tack och lov slutade det i en position som Growth Lead (googla “what is a growth lead” eller “what is a growth manager” för mer information) vid ett nytänkande företag, lagom till att jag börjat undra vad fan det var för fel på folk som inte ville utveckla produkter som faktiskt intresserar kunder.

Det hackas mycket på min bransch nuförtiden. Vi sätter kakor på folk och spårar vad de gör på webben. Vi listar ut vad de klickar på, när de avbryter köpet i webbshopen och frågar dem varför. Vi har gått från att mata ut budskapet “Vi är bäst, ingen protest!” till att formulera rubriker, texter och videosnuttar och sedan sitter vi som klistrade vid Google Analytics och ser vad ni gör, justerar och så observerar vi igen. Jepp jepp, så är det, vi forskar på er, det är inget jag tänker hymla med.

Vad gör vi då med informationen kanske ni undrar? “Manipulerar oss för att vi ska köpa sånt vi inte vill ha!” kommer säkerligen någon att svara med rynkade ögonbryn och ilsken röst och det är helt enkelt inte sant. De allra flesta företag vill inte att du ska köpa deras grejer om du inte vill ha dem, för missnöjda kunder ger en dåligt rykte! Nej nej, vi försöker få dig som faktiskt är intresserad av produkten att förstå att den matchar ditt behov och göra det så enkelt som möjligt för dig att köpa den.

Så uppstår underbara saker som Swish och hedvig.com, som låter oss leva vår liv lite smidigare och gör så att det tar femton minuter istället för en halv dag att teckna en försäkring.

Vad Google gör med all vår data vet jag egentligen inte men jag är faktiskt inte särskilt orolig – missköter de sig är ordet spritt över världen snabbare än glass smälter i Marockos sol, och vinsten minskar från en dag till en annan och det vill de verkligen inte ska hända. Vilket jag ser som en fördel med en (lite) fri marknad, att man måste faktiskt vara bra för att folk ska vilja köpa ens grejer. Om det inte handlar om insulin, mat och sådant för där är man mer utlämnad till producenten, fast tack och lov har vi flera att välja mellan rörande det mesta men nu börjar jag spåra känner jag.

Tur för er kom Jan, den av mina partners som är helt fine vid att bli nämnd vid namn på den här bloggen, just hem vilket betyder att min ostörda tid vid tangentbordet är slut för idag.

Den stora Krocken

Nu är det morgon och nioåringen kollar Netflix medan bebisen sover i bärsele på min mage. Egentligen skulle jag skriva rapport till skolan för vårterminen men jag blir lite upprörd över den sysslan så jag skjuter upp den lite till. Jag menar, hur börjar man ens förklara vad man gjort och hur nioåringen utvecklats för en stackars skolföreståndare som är helt inkörd i skola?! Mitt barn kan inte cykla och hen är inte ett dugg intresserad av att jobba i arbetsboken för biologi, men hen har läst Hans Roslings bok Factfulness och Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt och reflekterat över innehållet. Hen har byggt små världar åt små figurer och hittat på otroliga historier dagar i sträck, men inte skrivit ned dem. Skrivit har hen däremot gjort i böcker i Minecraft men jag är inte säker på att skolan tycker att det gills.

Hen har inte gjort några “grupparbeten” men spelat mycket spel och lekt tillsammans med kompisar och i leken löser de problem gemensamt hela tiden. Misstänker att det inte heller riktigt gills.

Att hen kollat på SvT:s Grammatikbolaget och nu spontant utbrister “Det där är ett imperativ!” och liknande saker om ord när hen har tråkigt, det kanske gills?

I vintras hade jag en idé om att jobba undan skolämnena lite smidigt genom att sitta med läroböcker någon timme varje förmiddag. Det verkade bra i mitt huvud! Kortare än en skoldag men nog mycket för att rapporten till skolföreståndaren skulle bli plättlätt. Ha ha! Hur tänkte jag då?! Att nioåringen verkligen skulle gå med på denna inskränkning av hens frihet?! Så klart inte!

Så nu ser hen på Netflix medan jag försöker ställa om min hjärna och tänka som en skolföreståndare för att förstå vad hen behöver veta. Det krockar rejält. Det är inte behagligt.

Tack och lov måste jag stänga datorn nu för vi ska iväg på kompishäng.

Vi har alla olika mål här i livet

Båda mina partners jobbar just nu mycket med att sätta mål och hitta rätt på vad de vill här i livet. Det är en intressant process att följa och inspirerande på många sätt! För oss vuxna innebär det en del grubblande, våndor, förändringar och behov av att prata om saker. För andra är det här med att sätta och uppnå mål enklare. Jag och nioåringen satt uppe sent igår kväll. Jag för att bebisen var vaken. Jag trodde, sådär som vuxna gör, att nioåringen bara inte hade vett att gå och lägga sig, men klockan 00.02 utropade hen segervisst “Yes! Jag klarade att vara vaken till efter midnatt!”

Sedan fortsatte hen läsa och när jag somnade vid 01-snåret var hen ännu inte i säng.

Vi har en del att lära av barnen, det står ju fullkomligt glasklart.

Trängseln i köket

Det finns många problem med att ha flera partners. Till exempel kan två av dem teama ihop sig mot den tredje och bestämma att det inte ska vara lättsaltade chips till filmen. Men det är inte det problemet jag ska avhandla idag utan trängseln i köket.

Det är som att kök är gjorda för två personer. En kan stå vid spisen och en kan hacka grönsaker. Om någon behöver gå genom köket för att hämta något ur kylskåpet eller sätta något i diskmaskinen får denne plats att göra detta obehindrat.

När man är tre, som jag och mina två partners, uppstår genast disharmoni. En bestämmer sig för att plocka fram grytor ur skåpet för att ta itu med spis-biten eftersom någon redan börjat hacka grejer vid köksbänken. Den tredje, som var lite långsam, får då försöka hitta något annat att göra. Hen kanske försöker plocka fram ingredienser eller – ännu värre – duka. Tallrikarna finns nämligen i en låda under köksbänken (det är för att barn ska nå dem, jag tycker det är viktigt att barn kan ta sådant de behöver själva), så då måste hackaren flytta på sig. Hen tar ett par steg till höger, eftersom köksbordet dit tallrikarna ska ligger till vänster, och går då rakt in i matlagaren för åt det hållet ligger spisen.

Det blir kort sagt krockar och märkligheter och ingen har tid att kramas på grund av pågående matlagning, varför den långsammare personen (vanligtvis jag) får sätta sig i soffan och titta på istället. Vi har en sådan där öppen planlösning, så man ser köket från vardagsrumsdelen. Det är bara två steg mellan soffan och närmaste köksstol, så jag antar att vi kör vad som kallas compact living men egentligen bara är att bo lite trångt. I alla fall så blir jag sittandes i soffan ensam medan mina män har det trevligt tillsammans i köket. Alldeles utanför och utan reell möjlighet att påverka kryddningen på maten. Eventuellt även svartsjuk eftersom de två metamourerna (googla, jag ids inte förklara) samarbetar så himla bra och aldrig verkar störa sig det minsta på varann, ibland så bra att man börjar fundera över vem fan som är partner med vem egentligen?!

Det var ju hur som helst inte så det var tänkt va, det var inte riktigt detta jag såg framför mig när jag som tjugoettåring fattade beslutet att skippa monogama relationer, det tror jag nog att ni kan förstå. Att man kanske tänkte sig något mer spännande än att lämnas utanför matlagningen, jag menar, sovrummet är ju inte ens inblandat!

Jag förstår att detta ger vatten på kvarnen till alla som är kritiska till öppna relationer och flersamhet, men det kan inte hjälpas. Icke-monogama relationer har helt enkelt sina drawbacks precis som monogama har sina.

Hur vi “löser det sociala” för vår hemundervisade nioåring

En sak man får höra alldeles för ofta när man inte skickar sitt barn till någon skola om morgnarna är frågor rörande “det sociala”. Hur ska hen lära sig hur man umgås med andra? Vår nioåring har ju dessutom varit ensambarn ända till nyligen och hens syskon är ingen lekkamrat att hänga i julgran precis. Bebisens största utmaning här i livet just nu är liksom att försöka boxa till nosen på sin mjukisnyckelpiga med knuten näve. Ska man vara noga så försöker hen faktiskt öppna näven också, men hen är ungefär lika bra på det som jag är på att spreta med tån bredvid lilltån det vill säga inte bra alls. Hur som helst är nioåringen på en helt annan nivå så att säga och hen och syskonet har få gemensamma intressen. Vilket alla i omgivningen fattar och därför blir vissa lite extra intresserade av (läs: ifrågasättande till) hur vi löser “det sociala”.

Det är både enkelt och svårt på samma gång. Svaret stavas k o m p i s a r. Nioåringen har helt enkelt kompisar. Vänner. Bekanta och polare. Fråga hen vilken dag som helst vad hen vill göra och svaret är nästan alltid att hen vill vara med sina kompisar. Nästan alla hens kompisar är andra barn som inte heller skickas iväg till någon skola om dagarna och därför kan träffas på stranden och leka i timtal. Och där tycker jag att vi springer in i något mycket intressant. De leker. I timtal. Vilket i mina ögon verkar vara ett långt bättre sätt att “lära sig umgås med andra” på än att sitta i ett klassrum tillsammans och sedan leka på den begränsade tid som rasten utgör. När barnen som inte går i skola leker så är någon eller alla deras föräldrar dessutom närvarande, sittandes på en filt i närheten drickandes kaffe, örtte eller smoothies tillsammans. Kan hända sitter någon av dem och njuter av lugnet i bilen, med ursäkten att hen “passar ett barn som somnat i bilbarnstolen”. Men i alla fall, poängen är att på åtta barn går det ofta tre vuxna. Om leken spårar ur eller ungarna behöver hjälp med konfliktlösning så finns vi där, och *trumvirvel* vi har tid! Vi har tid att verkligen bena ut saker och ting och låta barnen hitta riktiga lösningar. Inget “säg förlåt nu och var sams och hepp nu är rasten slut så skynda på vi måste gå!”

Men jag fattar ju att det inte är det folk är ute efter va. Jag begriper att vad de egentligen menar är att de går omkring och tror, att när man inte skickar sitt barn till skolan så sitter man typ hemma i köket med näsan i böcker och barnet blir socialt isolerat. Så är det vanligtvis inte. Vanligtvis håller sig barnen i soffan med sina böcker och vanligtvis släpar barn och vuxna sig ut på utflykter, museum, studiebesök, stränder, pulkabackar, hem till vänner och bekanta och ibland hem till folk man aldrig träffat men som man delar något intresse med (ofta Minecraft, ibland schack och mer sällan att skjuta på plastflaskor med en nerf shooter).

Så grejen är att “det sociala” löser man med kompisar, vilket alltså är enkelt. Vad som inte är enkelt är allt jävla messande för att boka playdates! Jag vet inte om ni tänkt på det, men det var bättre förr (Nej nej, jag skojar bara! Eller?). När jag var barn gick man till den fasta telefonen som hängde så fint på väggen i hallen, tittade på den lilla listan som ens snälla mamma tejpat upp till vänster om sagda telefon, letade rätt på numret till kompisen man ville träffa och så ringde man denne. Helt själv. Och frågade om man skulle leka. Man gjorde upp om hos vem och kollade om föräldrar kunde skjutsa och hämta, om man fick äta middag med kompisens familj och så vidare. Så är det ju inte riktigt längre va. Ingen jävel har någon fast telefon hängandes på väggen i hallen, ej heller annorstädes i bostaden. Min nioårings kompisar har inte egna mobiler och det har inte min nioåring heller. Det har på något vis verkat rätt sunt utifrån någon luddig uppfattning om att det är bra för barn att klättra i träd men inte “sitta med näsan i en skärm” men nu när jag begrundar detta galna messande börjar jag ifrågasätta saken å det grövsta.

Hur som helst borde detta långa inlägg kanske sammanfattas men jag tror du fattat poängen och jag måste gå nu för nioåringen gör något spännande i Minecraft som jag inte vill missa.

Men ja, jag måste ju erkänna att jo, vi spenderar mycket tid hemma också, för vi älskar det.